TILLBAKA TILL SAMLADE PUBLICERINGAR
Tidskriften Populär poesi nr 42 ”Poetik” oktober 2019 (läs texten oformaterad längre ner på sidan)
Sömnlös på Scandic / Playing the Poet Game
Det är: olika punkter som framträder tydligare än andra. Att med fingret dra streck mellan punkterna. Strecket är lika fiktivt som en karta på Google Maps. Format av minnen och föreställningar om landskapet. Anpassat för begriplighet.
Det är: ett samtal i KRY-appen.
Förut kunde jag inte skriva och nu kan jag inte sluta.
Och du sover ingenting?
Nej.
Receptet finns att hämta om fem minuter.
Vad var frågan? Vid vilken punkt skrivandet slutar, börjar?
Det är: i alla fall inte ett hotellrum, inte blocket på skrivbordet med trycket clear your mind, sleep even better eller en särskild penna med hotellets logotyp. Inte parfymdoft i lakanen, övertejpad rökdetektor i taket.
Det är: lärarkollegan i rökrutan en uppläsningskväll 2018.
Oss emellan, inga elever här, inte ser du poesi som fiktion?
.
Inte: sådana punkter som används för att grafiskt poängtera att en mening har avslutats. Nej. Efter en lång tids tystnad är det viktigt att inte sätta några i onödan
men tystnad är ett komplicerat och relativt begrepp. Ett decennium av oväsen och ett decennium av tystnad, samtidigt. Min bror fick en fjäril i örat, den kröp in i hörselgången JAG KÄNNER DEN FLADDRA I HUVET! Ingen trodde honom, hade han fått en psykos? Körde honom till akuten, läkaren drog ut fjärilen med en lång pincett, guldbruna vingar med metalliskt puder.
..
Det är: också att backa. Till det där textsamtalet 2006 när Kjetil skriker – visst gör han det? skriker? – att han blir så SINT av att tvingas slösa sin tid på sådan DRITT, det är IKKE LITTERATUR, han blir SKIKKELIG PROVOSERT bara av att se de där dikterna – det är svårt att i text fånga just hur ordet dikterna uttalas för att poängtera att dikterna inte är dikter. Som när storasyster ser ens kalasklänning med axelvaddar och volangkjol och med armarna i kors och höjda ögonbryn suckar tjusigt. Fast argare.
Sprang in på toaletten i pausen, låste dörren utan att tända. Därinne i mörkret stod redan en poet och grät. Hon låste inte om sig. Hon slutade inte skriva.
Det är: anteckningarna från det textsamtalet, noggranna och sakliga, som ett rättegångsprotokoll. Min handstil är mycket mer svårläst nu. Snabb och framåtlutad, som vore det väldigt väldigt bråttom.
…
Det är: inte ett beslut. Inte på det sätt som det kan verka efteråt. En av de första veckorna som lärare, 2009, en elev räcker upp handen. Svaret är på plats då. Kanske har det varit på plats länge.
Skriver du poesi själv?
Nej, absolut inte.
Det är: those who can’t do, teach och läsa-undervisa, läsa-undervisa. En elev som bryter samman innan första lyriklektionen.
Poesi är så svårt, jag kommer aldrig klara det här!
Det är: hundratals skrivövningar och aldrig göra en enda av dem själv, inte ens pussla ihop en limerick till bröllop, begravning, dop, hyckleriet i att lugna den gråtande eleven.
Äsch, bara lek lite, se vad som händer.
Och så leker eleven, dikt efter dikt, i klassrummet, på papperslappar, det växer, växlar, byter växel, på scenen, på boksidor, en lek, en allvarlig lek, som att leka hålla-andan-under-vattnet med någon annans hand som trycker ner under ytan – hisnande att se. Så skönt. Att slippa det där.
….
Det är: Duras, ja, men inte hela boken, inte om den döende flugan och inte om den döda piloten, bara några få sidor, om en stol, ett hotellrum, en flaska whisky. Duras säger att det inte är på hotellrum som skrivandet sker. Och kvinnor ska inte låta sina älskare läsa.
Hope you die in a hotel fire. Det tog mig tjugo år att inse att det var en låt, inte ett personligt hot, jag trodde att den som sa det önskade att jag skulle dö i en hotellbrand, har tänkt så många gånger sedan dess: VARFÖR är det värre än att dö i en hemmabrand? Så klart: en anonym gäst bland anonyma ting, vakna i okänt rum av röklukt och inte hitta utgången. Den brända kroppen identifieras via receptionens loggbok, om loggboken inte brunnit upp, om jag inte uppgivit falskt namn – mr Smith plus one – checkat in med hatt och lösmustasch, min hemliga älskarinna – mrs Smith I presume – klättrade in och ut via brandstegen, ändå kunde jag inte hitta utgången när larmet gick.
Jag är på hotellet för att jag måste vara ensam.
Det är: Khash som skickar en heminspelning av Greg Brown-låten vi lyssnade på i Skövde 2001, hans barn hörs i bakgrunden, so many things I didn’t see with my eyes turned inside – högar av papper på golvet, på sängen, skrivbordet, sortera, riva, stryka, den typen av diktande går utmärkt att göra på hotellrum – playing the poet game sjunger han, barnen skrattar nu.
…..
Det är: ett ofattbart antal vaktimmar. Sjukhusbäddar, dödsbäddar, spjälsängar och senare, när det borde vara dags att andas, en helt egen inre rastlöshet, mobilskärmen, sover du, svara genast!
Det är: vinter, Emma som häller whisky i små blå glas.
Det blir inte lättare, säger hon. Samma väntan, samma tvivel, bara att vi är äldre nu.
Det kan inte sägas, kan inte skrivas, det är för hemskt!
Jag klarar det, jag lyssnar, säg det nu.
Vad handlar det om? Telefonsamtal, texter, döden? Allt det? Detaljer, extremt fysiskt, förnimmelser, sömnbrist, skräck och längtan. Snubblar i snön på vägen hem, ligger där och ser skenet kring DN-skrapan.
Skriver ner det precis som jag sa det till Emma. Ordet marmorering taget från broschyren med riktlinjer om vård i livets slutskede.
Det är: en tendens till att överdramatisera vardagliga händelser, och det gråtmilda som kan reta gallfeber på vem som helst, FÖR FAAAN MÄNNISKA och ett första mejl från en första redaktör, lite väl sentimentalistiskt, ett medvetet grepp?
……
Det är: ölen med Marie efter det där textsamtalet för tretton år sedan och ett dovt vibrerande i trumhinnorna som gör det svårt att urskilja orden. Skit i Kjetil, säger hon men det handlar ju inte om honom, inte då, inte nu. Nej. För fan.
Trumhinnor är abstrakta, jag har aldrig sett mina trumhinnor, tänker på dem som en hinna mellan ljuden och hjärnan, ett filter. En mer konkret bild: en segelduk uppspänd mellan metallinor på en uteservering nära Avenyn, vinden sliter i tyget, det är för hårt spänt, kan inte röra sig fritt, vibrerar farligt nära någon slags bristningsgräns.
…….
Det är inte: textsamtalet med Kjetil, några timmar tortyr för tretton år sedan. Nej. DET är inte punkten.
DET är: att Kjetil har rätt.
Har rätt? Hade rätt? It is all about TEMPUS! säger jag till eleverna, är vi MITT I SKEENDET eller är vi EFTERÅT? Har vi överlevt? Gick världen under? Do we live to tell?
DET är: att Kjetil bara uttalar vad som redan finns i mig. Plågsamt, men också – en lättnad.
The blue pill – the story ends, you wake up in your bed. The red pill – I show you how deep the rabbit hole goes.
……..
Det är: fel att kalla det ett decennium av tystnad men JO det är en slags tystnad, dovt vibrerande. Ett tryck som byggs upp.
Som Flisans hjärntumör, hur den rörde sig godtyckligt i hennes huvud, växte, krympte, växte igen, tryckte på olika funktioner, aktivera, avaktivera, syn, hörsel, balans, andning. Jag ringde inte, skrev inte, hälsade inte på. Det var så mycket med allt, ju. Livet. En dag imorgon också. En avstängningsknapp.
………
Det är: så mycket mer flytande och pågående än enstaka punkter.
Det är: privilegiet att överväldigas av livet, av spädbarnskolik och förlossningsskador och jobbstress och ordet sandwichgeneration. Otillräckligheten. Kan inte, orkar inte, go on, just leave me here! De olika gränserna för psyket, sömnbristen som skjuter en framför sig.
Också att sitta på pendeln Bålsta-Stockholm i november 2017 med mjölkstockning och lukten av dödsbädd i kläderna och scrolla i flödet, stanna till vid några diktrader.
and they play
Jag menar stanna som i att verkligen stanna. En stillhet. Den sortens tystnad som gör det väldigt uppenbart att någon håller andan.
and they play / they forget
Den döende kan passa på att dö medan dottern sitter på pendeltåg, hänger av sig hemma, medan hon inser att barnet somnat med ansiktet skorvigt av tårar och snor, att amningspumpen är försvunnen, medan hon står i duschen och försöker pressa ut mjölken i vattnet, kroppen vill inte ge något ifrån sig, kapslar in, som om den ville ha sina inflammationer, bröstbölder, antibiotika och ett allmänt fysiskt kaos som aldrig kommer hålla sig inom kroppens gränser, alltid kommer gå ut över relationer och anknytning och prestation.
Det är: privilegier. Ordet privilegium. Att upprepa det ordet regelbundet som en morfininjektion. Privilegiet att förvänta sig en naturlig död. Att i någorlunda hög ålder drunkna inifrån. Frossa i själva dödsprocessen, långsamheten. Lungorna som sakta fylls och ljudet av andningsförsöken, det kokar i bröstkorgen.
Så gulligt, hur kroppar envisas med sina funktioner i helt fel lägen.
……….
Det är: en facebook-algoritm, en avlägsen bekant, vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig? Göteborg som en luddig tråd mellan textsamtalet och diktraderna.
and they play / they forget / that modern poetry / is a struggle for breath
En skärmdump. Anteckningsappen öppnar sig själv. Vems ord? Var kom de ifrån? Ja, det är en punkt. Inte just då, men efteråt ser det absolut ut som en punkt och allt verkar kretsa kring den punkten: play, forget, breath.
Var det just DET som Kjetil försökte säga? DU LEKER JU BARA! Du leker ju, du glömmer ju! Du sover ju, du hör ju inte på!
………..
Det är: alltför många möjliga punkter, en trasslig vägbeskrivning på Google Maps. Vissa dagar går det att få en färdväg Stockholm – Göteborg – Tjernobyl – Calais – Teheran – Hiroshima osv. Andra dagar säger appen att det är absolut omöjligt att ta sig mellan platserna.
Det är: en ny läsart, Bok-fragmentet, kyssen som lyfts från pappret, pappret som är skyddsvägg, distans, anständighet, okroppslighet, kontroll, censur. En spegling i tågfönstret. Och Atlantis, som inte sjunker utan höjs. Framträder på kartan.
Gloria Gervitz på bokmässan 2018, att följa henne från scen till scen, barnsligt vidöppen inför allt hon säger, I wrote more than I did in thirty years. My poetry was lucid. I was living inside my poem. I was transforming the poem and the poem was transforming me.
Ölen med Marie tolv år efter det där textsamtalet.
Vems röst var det du hörde?
…………
Det är: inte vilken kyss som helst, men en snövitskyss.
Egentligen ska man fråga först.
Ja, men det är svårt med någon som sover.
Gryning utanför hotellfönstret. Barnen ringer på facetime, visar frukostmackor, spilld mjölk, varm choklad.
Det är: den påtagliga risken att jag minns fel, att det inte var Kjetil som sa det där, han hette ju inte ens Kjetil, att det handlade om någon annans dikter, att det var ett samtal jag hade med mig själv i huvudet och noggrant transkriberade. På svorska.
Också en annan bok som inte kan nämnas här, en annan röst.
Det är din blick som är annorlunda. Som om du bryter igenom en hinna.
Att börja skriva efter att ha varit tyst, är det att bryta igenom en hinna? Vad för hinna? Förlossningar, oskulder, trumhinnor, the Matrix, barnen vill inte dricka chokladen om den fått skinn –
Nej jag skriver inte poesi.
Så vad gör du?
Broderar små trassliga underlägg, håller fingrarna sysselsatta.
– och jag suckar till barnen på skärmen.
Men rör om i koppen då.
………….
Referenser:
Marguerite Duras, “Att skriva”, Att skriva (2014)
Righteous Pigs, “I Hope You Die In A Hotel Fire”, Live and Learn & Stress related (1998)
Greg Brown, “The Poet Game”, The Poet Game (1994)
The Matrix, The Wachowskis, Warner Bros. (1999)
Tomas Ledin, “En del av mitt hjärta”, Tillfälligheternas spel (1990)
Tadeusz Rózewicz, “The Deposition of the Burden”, Post-war Polish Poetry övers. & red. Czelaw Milosz (1983)
Håkan Hellström, “Uppsnärjd i det blå”, Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000)
Roland Barthes, Kärlekens samtal (2016)
Gloria Gervitz, Rum för poesi & översättning, Bokmässan (2018)
Ingen dal djup nog 